.:Att vara härvarande:.

När jag var 20år visste jag precis hur mitt liv skulle vara. Mitt liv skulle vara som stereotypsnittet, fast jobb, en man, två barn, hund, villa med en fin veranda att sitta på soliga dagar tillsammans med familjen. Det var för mig att vara lycklig.

Men vad vet man om livet när man är 20år? Jag visste ganska lite, och mina skygglappar var väldigt stora.

För att inte krossa drömmen valde jag att inte ta konflikter, jag slutade i stort att vara mig själv. Jag skapade ett nytt jag. En person som jobbade hårt för att hålla det liv jag önskade flytande.

Jag jobbade heltid, fostrade två barn. Lagade all mat från grunden.

Jag hämtade och lämnade på dagis. Jag läste läxor, tvättade, städade, skjutsade till och från fester så att min andra hälft kunde få roa sig, jag bjöd makens kollegor och våra gemensamma vänner på middagar som var spontana. Något som egentligen inte passade ihop med det kontrollbehov jag hade skapat för mig själv för att inte rasa samman helt. (Jag har än idag svårt för överraskningar som innebär att människor invaderar min privata sfär oannonserat.)

Jag skaffade mig en hobby… en hobby jag var riktigt bra på och som jag verkligen tyckte om. Med en community som bekräftade mig. Jag var åtminstone duktig på att skapa. När jag nu var så usel på allt annat så kunde jag åtminstone det.

Jag fotograferade, dokumenterade, filmade… satt nätter igenom och planerade hur jag skulle hinna med alla de prestige-uppdrag jag slitit för att få. Nätter av sömnlöshet dövades med skapande. Stress dämpades med skapande och lite mer press från mig själv.

Jag var en högpresterare på jobbet. Jag kunde bli bättre, jag kunde hantera lite mer press, jag kunde få tiden att räcka till för mina barn, min man, och vänner… om jag bara sov lite mindre. När det var som värst sov jag 4h/natt.

Jag var närvarande i mitt liv, men inte härvarande. Jag fanns där, som en möbel. En grå intetsägande bokhylla utmed väggen. Hyllorna belamrade och oförmögen att hantera det.

Jag blev deprimerad. Jag föll handlöst. Levde med höga doser antidepressivt, läkare skrev ut pillerburk på pillerburk. Utbrändhet, sjukskrivningar, lite mer piller. Men inte en enda minut samtalsterapi. Förrän allt rasade med dunder och brak och jag gråtande steg in på läkarmottagningen och benen inte längre bar mig när jag satte mig framför sköterskan som tog emot mig.

Jag orkade inte hålla ihop längre, och jag gjorde det fundamentalt stora misstaget att tro att mitt välbefinnande skulle bli bättre av att någon annan höll ihop mig..

Men man lär av sina misstag.

Den stora drömmen blev en för mig chockartad skilsmässa, barn varannan vecka.. och pajkastning.

Min självkänsla var noll. Mitt självförtroende rymde, det blev svart, ett bottenlöst hål och vore det inte för att jag har världens absolut bästa vänner så hade nog livet rasat helt.

Men de såg hur illa det var ställt och de ställde mig på fötter, lagde mat, rastade mig och fick mig att åtminstone stå upp även de dagar jag inte hade barnen hemma. De pratade med mig nätter jag inte kunde sova, de la täcket över mig när jag somnade i deras soffa.

Jag var nollställd och jobbet med att lära sig tycka om sig själv började.

I början när jag fick frågan vad skulle du vilja göra? Så var svaret jag vet inte.

Om vi gick på bio och jag fick frågan vilken film vill du se? Så var svaret, jag vet inte vad vill du se?

Jag kunde inte fatta ett enda beslut som handlade om att jag ville göra något för mig själv.

Tillslut såg även jag det absurda i att inte kunna fatta beslut som handlade om bara mej.

Inte som mamma, lärare eller vän, för det var jag fullt kapabel att ta beslut om, utan som mig-Katarina-kärnan av mig själv.

Målet blev att bli den jag verkligen vill vara, och att må bra.

I början var målet att kunna säga Nej-jag vill inte! jag tänker inte! Jag ska inte! utan att behöva ge tusen olika förklaringar. Att begränsa energitjuvar.

Energitjuvar slukade all ork, jag fick huvudvärk och migrän. Även där var det piller, fler piller och det var först för lite drygt 6månader sedan som jag äntligen tog tag i det också.

Fick hjälp av en fin vän att börja med medi-yoga. Jag har haft ett migränanfall sedan december, från att ha åtminstone ett anfall per vecka.

Att bara fokusera på avslappning och att under 30minuter varje dag samla sig själv och ge sig själv lugn och ro, ger insikter man ibland tycker är jobbiga.

Idag sitter jag vid frukostbordet med kaffekoppen i handen. Tittar mig omkring och är nöjd med mitt liv.

Visst finns det jobb att göra ännu, jag har ett enormt mentalt bagage att städa bort lager för lager. Jag jobbar på det. Det går framåt, långsamt, men framåt.

Jag har ett hem, även om det inte är ett vackert hus med trädgård, så är det mitt hem. Ett hem jag jobbat hårt för att få precis så som jag vill ha det. Och jag har en balkong med kvällssol 😁

Mitt hem är fyllt med de saker jag tycker om. Saker jag fått i present, ärvt samt saker jag sparat till och köpt själv. Sådant som skänker mig glädje och som ökar mitt välbefinnande.

Mitt hem ser inte ut som ett inredningsmagasin med dyra fina designer prylar av senaste snitt med märkeslappar som är köpta på kreditkort.

Jag vill inte ens ha det så. Det ser ut som mitt hem. Mysigt, ombonat, ibland jättestökigt, men oftast såpass ordnat att jag är nöjd. Jag delar det med mina barn, och två underbara hundar och de få vänner jag valt med omsorg.

Skapandet hemma ligger på hyllan, ibland tar jag fram kameran, eller färger för att skapa. Men bara för mig själv ingen annan.

Jag är inte en plånbok som handlar för att hålla en fasad, jag skapar inte för bekräftelsen, jag är en härvarande lugn och glad 40-åring, och skulle jag träffa mitt 20åriga jag, så skulle jag nog bara skaka i huvudet över hur naiv och blåögd jag var. Jag undrar om jag ens skulle tycka om den stressade överpresterade och ångestfyllda kvinna jag var då.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre än så ❤️

/Katarina

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s